| :: Fiskeinformation |
 |
 |
| :: Forum |
 |
| |
| Laxfiske.nu's forum |
|
|
| Författare |
Meddelande |
kockin

Meddelanden: 84
|
2010-01-18 13:21:30
Rubrik: Sv: laxfrossa i kalix älven
|
|
|
Nu har vi äntligen fått reportagen på hemsidan.
http://web.telia.com/~u54302444/index.htm
Väl mött saittarova intresseförening
|
|
|
Till toppen
|
|
 |
kockin

Meddelanden: 84
|
2010-04-21 16:55:28
Rubrik: Sv: laxfrossa i kalix älven
|
|
|
Vi lyckades nästan men laxen fick vi inte!!
--------------------------------------------------------------------------------
Då man guppar på sjön i sin flytring är det lätt hänt att tankarna börjar vandra iväg. Undrar vad det är som gör det? Kanske är det tystnaden på sjön. Eller flytringens små vaggande rörelser i vågorna? Kanske den här gången är det den doftande skvattramen som är den skyldige. Skvattramen växer i mängder runt sjön och sprider en tung parfymaktig doft från sina vita blommor. Man blir faktiskt rent yr av doften. Förr i tiden använde folk faktiskt skvattram i ölbryggning. Öl bryggd på skvattram blev man mera ordentligt full på. Tyvärr vart baksmällan också därefter. Folks uppfinningsrikedom då det gäller att berusa sig är och har varit gränslös. Hur kommer folk på allt? Undrar om inte folk som var med på Korpelarörelsen hade inte druckit av skvattrams spetsad öl medan de knöt fast sina hus med rep och linor för att försäkra sig att de inte skulle ryckas med av farten av silverarken som skulle ta dem till himlen. Fast de hade visst druckit opiumspetsad hembränt. Effekten hade vilket fall varit ganska häftig med tanke på alla de stolligheter de hade hittat på.
Tankarna slänger en ny kullerbytta.
Fast nu guppade vi här på Pellijärvi. Ordet vi innehåller Kocken och lilla jag. Kocken heter egentligen Kenneth och smekamnet Kocken är en förkortning av Kockinpeerkele. På fiskeresor har ansvaret för mathållningen hamnat med automatik på hans axlar. Kenneth har ju jobbat som kock i nästan hela sitt yrkesverksamma liv så varför skulle någon annan blanda sig i matlagning.
Det finns som ingen anledning.
Jag har faktiskt blivit bjuden på tournedos och bakad potatis med aioli samt tillbehör i en tältkota mitt uppe på kalfjället. Det som gjorde saken lite fascinerande var att det enda redskapet kocken hade för att laga mat var en bensindriven trangiakök. Och att det var mitt på vintern.
Så det så.
Namnet Kockinpeerkele fick han från att på en fiskeresa berättade en av deltagarna en historia om en kock för en grupp skogshuggare. Skogshuggarna hade till slut blivit så less på den dåliga maten kocken serverade dem på att de helt sonika slog ihjäl honom. Vid graven reste de en enkel brädkors med texten ”tässä makaa kockinpeerkele” dvs. här vilar kockfan. Därefter fick Kenneth förstås heta Kockinpeerkele och istället för att få beröm för sin matkonst får han för det mesta lyssna på då folk dividerar om ifall man ska börja gräva en grop eller om man låter honom leva vidare.
Det är inte lätt att vara en kock...
Tillbaks till Pellijärvi och flytringarna. Fast Pellijärvi har nog blivit felstavad någon gång. Det är det svenska sättet att uttala konsonanter som har ställt till det och fått in ett l för mycket. Egentligen tror jag att sjön skulle ha hetat Pelijärvi ”Spelsjön”. För mig heter sjön Pelijärvi i alla fall har jag bestämt mig.
Fisket hade börjat väldigt lovande. Jag har alltid varit lite vidskeplig av mig då det gäller fiske. I fall allting flyter på utan problem under resan till fiskeplatsen och väl framme märker man att man har fått med sig all utrustning som behövs är det inget gott tecken. Om dessutom alla fiskeprylar fungerar som de ska bådar det inte gott inför fisket. Får man därutöver fisk direkt, är det nästan lika bra att fara hem.
Det ska jävlas! På något sätt jämnar universum ut djävulskapet. Funkar allt runtomkring bra – får man skitfiske. Är dessutom fisket bra – är det nästan fara o färde. Förmodligen kommer man att krocka med en älgjävel på hemvägen. Eller då man väl har tagit sig hem passar inte husnycklarna i låsen längre, för frugan har blivit less på en och ringt till låssmeden och fått låsen utbytta.
Du förstår säkert vad jag menar.
Jo - fisket började som sagt lovande. Då jag packade ihop utrustningen hade jag en liten detalj om norrbotten i åtanke.
Avstånden. Det jag inte har med mig får jag klara mig utan. Saker och ting fungerar inte riktigt likadant som de gör längre söderut. Mat, hushållsprylar samt lite fiskebeten kan man hitta i byaffären, men ska man inhandla något lite mera avancerad, får man vara beredd på att åka bil. Länge.
Jo – det ovannämnda i åtanke packade jag utrustningen och t o m provfyllde flytringen hemma. Den hade legat länge oanvänd i skåpet så ville jag vara säker på att den är ok!
Jodå, nog höll han luften - hemma. Hur var det då väl framme vid pelijärvi?
Jo – den läckte ut luften. Vid en närmare undersökning visade det sig att svetsfogen på innerringen hade gett sig och det hade öppnat sig en liten reva där luften glatt visslande pös ut. Förmodligen var det sista trycket ned med luftpumpshandtaget för mycket för den gamla flytringen.
De ja vú . Det här har jag varit med om förr. Och då bestämde jag att direkt då jag kommit hem ska jag införskaffa en lagningssats för flytringen. Det gjorde jag också. Och nu ligger lagningsatsen prydligt hemma i skåpet.
Som tur är ligger Pelijärvi bara några hundra meter från vägen. In i bilen och iväg for vi. Kocken var rätt optimistisk från början. Någon i byn borde väl ha någon lim som duger till att limma ihop en flytring med. Han var optimistik rätt länge, för vi besökte flera hemskt trevliga och hjälpsamma människor, men någon lämplig lim hittade vi förstås inte. I Finland har man ett uttryck som beskriver situationen hemskt bra. Den går så här: ”det man inte hittar i närheten får man söka lite längre bort.” Så efter ett gäng mil kom vi faktiskt till en affär som hade en tub av den snabbtorkande lim som jag trodde skulle lösa problemet.
Vad är det för sak. Innan vi var tillbaka till Pelijärvi hade jag fått till en kanonfin lagning av hålet. Fast det var rätt nervöst då jag pumpade upp flytringen. Skulle lagningen hålla tätt? Jodå. Inte ett pys hördes från flytringen som jag inte hade fyllt riktigt lika hårt den här gången.
Kalas!
Kocken var först ut och paddlade ut mot den bortre änden av sjön och djupgropen där. Till slut tog jag mig ut och började fiska mig fram åt samma håll.
Hugg direkt!
En fisk hade tagit den lilla blåsvarta miniatyrwobblern som jag kastade med ul-utrustningen. Fisken körde så att linan ven. Vad pigga harrarna verkar vara nu tänkte jag tills jag fick syn på fisken för första gången. En abborre på ca 4 hg. Abborre? Jag har aldrig fått en abborre i sjön tidigare.Vad konstigt, tänkte jag, lossade krokarna från fisken och släppte tillbaks den i vattnet. Jag kastade ut wobblern igen och fick på en ny fisk direkt. Abborre. Till slut förstod jag att det kryllade av abborrar i sjön. Då jag slängde en blick åt det håll där kocken fiskade, såg jag att han verkade också vara fullt upptagen med att dra upp abborrar. Fisket verkade inte riktigt gå som vi hade tänkt oss. Fast o andra sidan är det sällan det gör det. Jag paddlade mig till kocken och vi satt där bredvid varandra och var lika förbryllade båda två. Vi listade ut att några abborrar måste ha lyckats ta sig förbi vandingshindren i bäcken vid någon extrem högvatten på våren några år tidigare. Sedan har de lyckats med leken och ynglat av sig rätt duktigt. Nu fanns de i alla fall i sjön. I mängder. Plötsligt fick kocken på en något sävligare fisk på sin Kingspinnare med blått facettsked, och upp kom en riktigt fin harr. Jag snurrade runt honom med flytringen och försökte få till ett bra foto. Det är inte lätt. Till slut vägde vi fisken och vågen visade att fisken vägde hela 1520 g. Alltså en riktigt fin harr. Efter några foton till fick harren simma iväg och medan vi glatt pratade om den fina fisken hördes det ett bekant visslande ljud. Jaktflygplan på låg höjd?
Näe – det var lagningen på flytringshelvetet som hade gått upp. Jag insåg allvaret och började genast paddla tillbaks mot lägerplatsen. Beslutet att paddla tvärs över sjön för att istället promenera runt konkandes med flytring och fiskeprylarna var lite ångestfylld.
”Äsch – det går nog bra”, tänkte jag. Det gjorde det också fast jag lovar att flytringen gick ganska djupt i slutet. Väl framme vid lägerplatsen gav jag mig in i flytringslagandets ädla konst och fick faktiskt ihop en lagning som höll ihop resten av resan. Den första fiskedagen gav inga fler harrar, men desto fler abborrar. All ära åt abborrfisket, men då vi förstod att stort sett alla abborrar i sjön väger 3-4 hg började förtjusningen avta rätt snabbt.
Stugan vi hyrde av Saittarovas intresseförening låg vid stranden av Kalixälven.Stugans enkelhet kvitterades av den fina utskikten över kalixälven och den sedvanliga kalasmiddagen kocken bjöd på. Fortsätter han laga mat på det där sättet kommer han nog att kunna bli rätt gammal.
På kvällen åkte vi till Saittarova för att komplettera matförrådet i bybutiken. Då vi liks hade tagit oss till byn bestämde vi att hälsa på hos en äldre släktning till Kocken, Bruno Poromaa. Baktanken med visiten var att få höra lite historik om byn och hur folk hade haft det förr i tiden. Det visade sig riktigt givande. Trots den höga åldern var Bruno klarare än de flesta (inkl. mig själv och definitivt Kocken) i huvudet och minnet var det inte heller något fel på. Bruno hade dessutom inga som helst problem att ange vad han tyckte om saker och ting. Som t ex då jag berömde honom för hur bra och ren finska han talade istället för den för trakten vanliga Meän kieli dvs. tornedalsfinskan. Då exploderade Bruno och sa att ” den där #¤#%%&¤ Meän kieli var inget riktigt språk utan bara en förbannad blnadning av svenska och finska. Bruno hade vuxit upp med riktig finska som modersmål. Jag hade på känn av att förr i tiden var det förbjudet att prata finska i skolan. Då jag frågade Bruno om det där var riktigt sant så fick vi verkligen utförlig redogörelse om den saken. Tydligen var det så att de elever som klarade skolgången bra och ville vidareutbilda sig till lärare erbjöds stipendier så att de kunde fortsätta sina studier i någon lärofäste längre söderut. Som motprestation fick de tjänstgöra i finskbygden i några år efter att de blivit färdiga lärare. Under sin utbildning blev de indoktrinerade att det finska språket var ett ofog och samhällsfarligt och ska om möjligt utrotas. De nyexaminerade lärare tyckte sig förstås att de var lite förmer än det vanliga byfolket och satte igån arbetet med att utrota finskan genom att prygla de stackars ungarna som blev ertappade att ha pratat sitt modersmål i skolan. Bruno hade själv fått smaka på piskan ett flertal gånger. ” fast det gick inte att piska språket ur oss” konstaterade Bruno med lite extra skärpa i rösten. Och rätt hade han förstås för de flesta människor i byn, i alla fall de äldre, pratar forfarande finska.
Det är fascinerande att prata med en människa med en tidsperspektiv med det dubbla längd jämfört med en själv. Om människan i fråga har dessutom varit lite intresserad av vad som händer och sker i samhället gör det saken inte sämre direkt. Bruno hade fått vara med från tiden då byn blomstrade. Som mest gick det över 100 ungdomar i byaskolan samtidigt i jämförelse att numera är byaskolan bara en tom byggnad och de flesta som bor kvar i byn är pensionärer. Vi undrade gemensamt om nästa steg blir det att alla måste flytta till någon avkrok där man åker tunnelbana till jobbet och bo i en 2-rumslägenhet med utskick över grannens sovrum?
Huvva!
Väl tillbaks till stugan störtade vi till sängs och jag somnade på överschlafen lite innan huvudet träffade kudden. Några timmar senare vaknade jag badande i svett. Stugan höll en normaltemperatur för en äkta svensk bastu - typ 45 grader. Under natten hade kocken kommit på att kläderna var lite fuktiga och slagit igång kaminen för att torka dem. Den vedeldade kaminen i den lilla stugan hade ungefär liknande effekt som en raketmotor skulle ha på en gammal mormorscykel.
Obra.
Som tur var låg stugan intill älven så att jag kunde få ner kroppstemperaturen genom att ligga nere i vattnet en stund. Väl tillbaka i stugan öppnade jag dörren och fönstret för att vädra ut värmen. En liten stund senare märkte jag att samtidigt hade jag bjudit in ca 2 miljoner gäster i vårt lilla hem. Inte mygg och inte knott utan en hel svärm av svidar´n. De små, bitande, men nästan osynliga djävlarna gjorde sovandet totalt omöjligt. Jag förklarade kocken att det där med att laga dåligt mat är en pärs i jämförelse med att upprepa liknande försök med att torka kläder. Jag tror att han förstod.
Ja – då fanns det bara en sak att göra. Ut och fiska.
Morgondiset låg fortfarande kvar över sjön då vi satte oss i flytringarna. Sjön låg blank och det var helt tyst. Det där med tystnaden är egentligen lite av en bristvara numera. För det mesta hörs det ljudet av någon slags människoaktiviter överallt och alltid. Om inte annat så hör man den glada tutandet från glassbilen som gör att man saknar en bra slägga att finjustera melodin med. Men inte den här gången, för nu var det totalt tyst. Skönt. Abborrarna var på plats och lika huggvilliga som förut. Efter några tiotals abborrar fick jag en lysande ide och satte fast en lite mindre blyhagel på främre krokfästet på wobblern. Nu dök wobblern svävande i balans istället att dyka ner med huvudet först som den gjorde med en större blyvikt. Bara en liten stund senare nöp en harr på strax över kilot över den. Harren var verkligen slö. Jag förstod anledningen då jag satte ner handen i vattnet för att lyfta upp fisken. Vattnet kändes rent ljummet. Den fina och väldigt varma sommaren i Saittarova hade gjort att vattnet hade nått en temperatur som översteg harrens trivseltemperatur med råge. De hade nog gått ner i djupet för att hitta lite svalare vatten. Efter att jag förklarat min teori till kocken började han experimentera med att låta spinnaren sjunka längre ner. Och fick napp ganska omgående. Upp kom en riktig praktexemplar av en harr. Harren var rätt kort men väldigt bred. Efter en noggrann vägning med Samsonvågen fick vi fisken vikt till 1690 g. Vilken harr! Harrarna i den lilla Pelijärvi är då verkligen något extra. Det måste vara något med födotillgången i sjön som gör att de växer sig så stora. Efter en lång återupplivning kunde vi returnera harren som hade blivit rejält trött av att kämpa i det varma vattnet. Både kocken och jag är rörande ense om det här med att returnera storharrarna. Först och främst finns det en rent praktisk anledning som rör matlagning – de är inte speciellt goda. Man kunde rent säga att de smakar illa. Det är mycket bättre att hämta matfisken från Kalixälven där harrarna är mindre men mycket godare. För det andra så är storharrarna så pass sällsynta att det tycks viktigt att låta dem fortsätta leva och föra sina gener vidare. De kanske t o m hugger de en andra gång på ens bete och då har en vikt som överstiger det man bara har drömt om.
En trevlig tanke!
Var rädd om dem.
Bifogade miniatyrer
|
|
|
Till toppen
|
|
 |
vandraren

Meddelanden: 11
|
|
|
Till toppen
|
|
 |
kockin

Meddelanden: 84
|
2010-04-24 15:11:34
Rubrik: Sv: laxfrossa i kalix älven
|
|
|
| skriv en bok i ställe..detta kravs orkar inte folk läsa
|
Sorry om du känner så,men om du läst inledandet så skulle du inse att jag ej skrivit detta mvh kockin
|
|
|
Till toppen
|
|
 |
Jögga

Meddelanden: 35
|
2010-04-25 13:40:38
Rubrik: Sv: laxfrossa i kalix älven
|
|
|
| skriv en bok i ställe..detta kravs orkar inte folk läsa
|
Orkar du inte läsa?? gör det då inte!! kul att det överhuvudtaget skrivs något här!!
|
|
|
Till toppen
|
|
 |
ERIC
Meddelanden: 1
|
2010-05-11 20:39:14
Rubrik: Sv: laxfrossa i kalix älven
|
|
|
| WWW.JOCKFALL.COM folk kan ju för fan läsa själv där och sluta klistra in i alla forum. !!!!! Man blir ju bara mer och mer irriterad. vart man än är och ser så har du kopierat från våran sida! sluta med det
|
Eran sida är bland dom sämsta i fiske världen,för leva upp till att varit ett bra fiske vatten för lax är det skratt retande dåligt!!
Kör på knocken! kul uppdates!
|
|
|
Till toppen
|
|
 |
kockin

Meddelanden: 84
|
2010-08-03 11:26:10
Rubrik: Sv: laxfrossa i kalix älven
|
|
|
Sex st laxar fick jag i årets fiske i mina barndomsgropar varav 3 fick åter simma tillbaka största på 11780g sen 8000g sista vägde ca 6ooog som var godtjända,fisket var väldigt växlande med höga flöden,storm,sol,bra dagar blandat med katastrof dagar.
Men totalt sett ser fisket väldigt bra,med harr och öring 2500g största jag fick.
Finns stug dagar lediga och info om bra fiske har rikard fredriksson som jobbar i butiken i saittarova.
Bästa fisket börjar nu när jag farit hem,och varar tom 22 aug ca.
Väl mött saittarova intresse förening.
0978/22044
|
|
|
Till toppen
|
|
 |
kockin

Meddelanden: 84
|
|
|
Till toppen
|
|
 |
|
|
|
|
|